Korallrött, morotsgult, koppargrönt och vaniljvitt är färger som är lätta att föreställa och identifiera eftersom de redan innehåller ett imaginärt och hjälpande adjektiv i sitt färgnamn.
Då vi däremot kommer till färgnamn som kobolt, potsdamblått, wienerbrunt etc börjar färgnamnen antingen vara svåra att förstå för deras hjälpande adjektiv bytts ut till (geografiska)substantiv som inte direkt har någon identifierbarhet med färgen eller så är det som i exemplet med kobolt att även grundfärgen i namnet saknas, vilket gör det mycket svårare än så.
Men om vi nu kringgått allt detta och bestämt oss för att en viss färg som två personer tittar på samtidigt är en ljus olivgrön färg. Då är min fråga till dig: uppfattar personerna den ljusolivgröna färgen som samma färg eller registrerar de båda personernas sinnescentra färgen helt olika? Jag skulle både vilja säga nej och ja som svar på den frågan för det finns inget entydigt svar till den frågan. Varför? Låt mig förklara…
Om vi börjar med då du var liten och då du fortfarande enbart nöjde dig med några få och sparsamma ord så som; MAAAAMMMMA, PAPPA, NEEEEJ, JAA, VILLLL, KAN SJÄÄÄÄLV, ÄTA och ett antal enstaka ord till. Dina föräldrar sitter förtvivlat med en pekbok och försöker lära dig ord som; Zebra, Apa, Björn, Stork (varför just dessa ord nu?). Samtidigt försöker de även lära dig att just den färg storkens näbb är utav heter röd. Zebrans ränder är svarta och vita, etc… Slutsatsen är att du efter en tids papegojkunskaper förhoppningsvis lärt dig grundfärgernas namn och kan ge exempel på vart i naturen dessa färger kan tänkas passa in. Så långt, allting gott. Dina föräldrar är naturligtvis obeskrivligt stolta över dina språkliga framsteg och tar därför en bild av dig för att pryda familjealbumet med…
Vi har hittills förutsatt att barnet inte är färgblint. Eller har vi det egentligen? Låt oss säga att barnet börjar lämna papegojkunskaperna och istället börjar utveckla egna färgkunskaper: “Moroten är orange”, “Bladet är grönt”, etc… Lämnar det någon garanti för att barnet uppfattar färger rätt? Nej, knappast! Varför? Hmmm… låt oss till exempel jämföra färguppfattningen med teknikvärlden. Du har säkerligen någon gång varit inne i en radio och TV-affär och upptäckt att varje TV-apparat visar färgerna från samma TV-kanal eller DVD-film på helt skilda sätt (uppfattar barn också färger olika). Visserligen styrs vårt konsumtionsköp (tyvärr) alltför oftast av ett känt varumärke, men vårt slutliga val blir nog istället efter plasmatevens färgklarhet. Vi vill ju kunna se film med så attraktiva och “korrekta” färger som möjligt.
TV, datorer, skrivare, scanners, digitalkameror, datorskärmar, bildredigeringsprogram, etc – alla dessa apparater med respektive företagstillverkare slåss på en konkurrenskraftig marknad om att få visa upp och tala om att just deras produkt återskapar färger på bästa möjliga sätt. På teknikspråk talar vi här om färgprofiler, färgkalibrering och färgåtervinning. Kan det vara så att barn beter sig som dessa teknikprylar? Att olika barn uppfattar samma färger olika? Kanske, men inte allt för små barn. Nyfödda barn eller barn som bara är någon månad gammalt är helt färgblint. Det uppfattar inte färger, utan enbart gråskaligt och ljus i stort kontrastomfång. Färguppfattningen utvecklas efter ett tag med hjälp av synstimulans i barnets hjärna. Alla färger uppfattas inte direkt av barnet. Först uppfattas färgen gul och långt senare därefter även andra färger. Men hur är vi själva kalibrerade egentligen – vi “vuxna” människor så att säga?
Någon gång under högstadiet (årskurs åtta eller nio) fick vi alla elever genomgå ett färgblindhetstest hos sjuksyster Birgitta. Killar ansågs vara de som vanligtvis var färgblinda. Om en tjej var färgblind var detta en storsensation. Jag, liksom de flesta andra i klassen klarade testet. Vi ansågs därför tillhöra de “normala” eller “icke färgblinda” i klassen – de som slapp skolans färgblindhetsmobbning. Man delade här in oss i två grupper: vi och dem. De som var färgblinda och vi som klarade av syster Birgittas test. Var verkligen alla vi som klarade testet helt friska från färgblindheter? Njae… knappast enligt mig. Färgblind är inget man antingen är eller inte är. Det är en definitionsfråga. Vi (däggdjur överlag) har individuellt olika färguppfattning. Precis som vi är olika känsliga för smak, lukt, hörsel och känsel, har vi även helt olika färguppfattning. Vi kan ha en väldigt god färguppfattning och därmed ha extra lätt att urskilja färger som är väldigt lika varann, men vi kan även ha en väldigt dålig eller ingen färguppfattning alls, vilket gör att vi klassas som färgblinda. Detta betyder alltså att du exempelvis uppfattar den gula färgen i den svenska flaggan som svagare eller starkare än vad jag gör. Både du och jag hade säkerligen inte sagt att den gula flaggfärgen heter senapsgul eller neongul. Nej, vi hade nog båda bestämt oss för att kalla färgen vid enbart “gul” eller standardgul färg, trots att färguppfattningen som skiljer mellan mig och dig kan variera oerhört. Varför vi trots detta inte ger två helt olika färgnamn är på grund av att vår omgivning, våra föräldrar, släkt, vänner har talat om för oss redan då vi var barn att den färg vi ser som ett kors i den svenska flaggan, den färgen heter gul.
Det är dock inte bara färgomfånget som är olika mellan oss. Det är även ljusomfånget som kan uppfattas olika i färgerna – färgintensiteten. Särskilt under vinterhalvåren då vi lätt kan få brist på mineral och andra kosttillskott kan vissa av oss utveckla ett oerhört dåligt mörkerseende. Det kan vara så dåligt att vi får söka läkarhjälp. I de flesta fall detta inträffar har vi en brist på A-vitamin i kroppen, vilket bland annat bygger upp vårt mörkerseende (not: överdriven konsumtion av A-vitamin är dödlig och bör inte tas utan vitaminbrist).
I början av denna artikel frågade jag mig själv om två slumpvis utvalda personer alltid uppfattar en färg som samma färg (t.ex. en ljus olivgrön färg) eller registrerar de båda personernas sinnescentra färgen helt olika? Som svar på detta vill jag säga att jag är fullständigt övertygad om att dessa personer uppfattar färgen helt olika i sina inre sinnen till både ljusintensitet och färgintensitet, men att de båda mycket väl kan hålla med om att detta är en ljus olivgrön färg eftersom de redan i tidig utveckling lärt sig att detta är en slags grön färg som dessutom är ljus och att de dessutom lärt sig klassificera denna gröna färg som olivgrön.
Om allas hjärnor, ögon och synuppfattning var jämnt kalibrerad (som förhoppningsvis alla dina digitala apparater i hemmet är) hade vi kanske då haft fler som tyckte om korallröd och potsdamblå då?
