Alfacat.se- David Lancelot Sjövall - pedagogik och skola

Länge har forskare försökt ta redan på människans ursprung. Vad fick oss att börja gå upprätt? Varför är vi inte håriga precis som övriga apor? Finns det genusskillnader även i läromedel samt teorier om människans ursprung? Är det egentligen så bra att gå tvåbent istället för fyrbent? Detta och fler frågor tas upp till diskussion i denna nya naturvetenskapliga korta essä.

Den välkomnande sommarvärmen har återigen nått oss alla för att smeka våra ansikten med en gyllenbrun färg längst våra kinder. Till och från blir det något väl varmt utomhus, vilket får mig och mina båda vänner att dricka lite av det kylande iste som ställts på bordet utav kaféägaren.

- Jag ska raka mig bimorgon, säger Tom. Raka av håret på huvudet så att jag slipper svettas nu när det blivit varmt utomhus.

- Är du verkligen säker på det, svarar jag. Är du verkligen säker på att det blir svalare utan något hår på huvudet. Det kanske blir varmare istället…

Tom stirrar på mig och svarar genom en smått ironiskt, men osäker blick med dess dolda budskap att ”det är klart att jag är säker… eller?”

Hårlösheten är en av savannteorins starkaste argument. För 15 miljoner år sedan, ”finner vi ett täcke av skog från väster till öster, ett hem för en mångfald primater, inklusive många arter av apor och människoapor”, men bara två till tre miljoner år senare skulle klimatet och miljön förändras oerhört. Bland annat skulle savanner dominera över de tidigare skogarna i Afrika. Savannteorins anhängare vill hävda att då skogarna i Afrika försvann tvingades aporna och de tidigaste hominiderna att anpassa sin vegetariska föda mot något mera animalisk sådan i takt med att växtrikedom och grönska minskade. Savannteoretikerna tror att pälsen så sakteligen försvann, varför det annars var mycket varmare med päls på den öppna och heta savannen. Det låter ju logiskt eftersom t.ex. eskimåer och samer använder pälsar och djurhudar för att hålla värmen i mer kyliga klimat. Men är detta logik som är hållbar även ute på savannen?Enligt den aquatiska teorin skulle vattenaporna ha förlorat sin päls på grund av att även andra vattenlevande djur saknar päls. Men varför försvann pälsen från just vattenaporna? Jo, främst på grund av att pälsen inte fyllde någon praktisk funktion i vattnet. Det är som att simma med kläderna på. Vår strömlinjeformade och smidiga kropp förlorar sina egenskaper ifall vi haft päls i vattnet. Fast det förutsätter förstås att vi varit vattenapor en gång i tiden.Om vi nu istället hoppar tillbaka till savannteorin för ett ögonblick, en kort sekund, så kunde jag inte låta bli att frestas över att göra ett eget galet ”experiment”. Jag mätte min kroppstemperatur under sex dagars tid (not: experimentet är egentligen allt för kortlivat för att det enligt mig ska vara fullt hållbart för en vidare diskussion, men jag kan inte låta bli att inte nämna det och lets face it… varesig sportkommentatorernas eller börsmäklarnas skrattretande antaganden är mer pålitliga). Samtliga mätningar ägde dagligen rum kring 12-tiden på dygnet. Inför varje mätning hade jag vistats i viloläge och i samma miljö (ca 18,5° inomhusmiljö) under minst en timme innan själva mätningen ägt rum. De första tre dagarna mättes min kroppstemperatur i inomhusmiljö i skugga. Dag 4, 5 och 6 mättes temperaturen i inomhusmiljö vid ett fönster med påfallande solljus riktat mot huvud och överkropp. Då mätningarna var klara valde jag att raka av mig håret på huvud och överkropp och gjorde om samma mätningsprocedur i inomhusmiljö, både i skugga och i direkt solljus. Totalt pågick mätningarna under tolv dagars tid. Och det är naturligtvis nu som du som läsare undrar om den ‘galne’ vetenskapsmannen fick något resultat – tack för att du frågar…

Resultatet blev något oväntat det att kroppsvärmen visade sig vara lägst under följande två fall:

1. hår med vistelse i direkt solljus…
2. …samt hår med vistelse i direkt skugga

Om (!) resultaten visar sig vetenskapligt godtyckliga vet jag i skrivande stund inte, men ifall det skulle visa sig att de stämmer, betyder detta att hårlösheten är något som snarare skulle ha varit en motsägelse till savannteorin eftersom då jag varit hårlös har kroppstemperaturen också varit högst i de båda fallen (solljus och skugga). Vad säger Elaine Morgan om detta mån tro? Jo, Elaine nämner bland annat djur med extremt tjock päls (geopard, leopard, kamel) i extremt varma geografiska miljöer. Hon menar att deras päls bildar ett kylande lager strax intill huden. Kan mitt hår… mitt dåvarande och saknade (!) hår fungerat som en kylare? Jag börjar nästan misstänka det.

Vad jag nu undrar över är varför vi t.ex. har kvar så mycket hår på huvudet. Efter att ha sökt vidare bland litteraturkällor berikas jag av både vilda hypoteser och (i alla fall relativt) trovärda teorier. En av dessa är att huvudet är det som är mest känsligt för värmeväxlingar (så även vårt könsorgan). Kanske är det därför som vi fortfarande berikas av så mycket hårväxt på just dessa båda områden. Detta skulle därför vara extremt bra på savannen (om man får tro mina egna resultat), men ifall håret tjänstgjort som kylare på savannen, varför har vi då förlorat hår, utom på främst huvudet? Ett lockande parningsobjekt enligt vissa forskare. Enstaka menar nämligen att håret tjänstgjort som ett slags knep för att locka till sig en partner precis som påfågelns fjäderdräckt, men det är nog både jag och Darwin skeptiska till eftersom det snarare känns som ett desperat sista försök att bevara savannteorin. Jag förlitar mig allt mer på den aquatiska teorin beträffande hårväxten. Den tycks låta mest enkel och logisk i detta sammanhang. Ändå förklaras inte varför vi har håret i behåll, främst under armar, på huvud och kön. Elaine Morgan reserverar sig starkt för att hon inte tror att vattenapan vistats i vatten mer än 5-6 timmar vid varje tillfälle. Om vi antar att hon har rätt i detta påstående, tror jag att vattenaporna helst av allt vistats i vattnet under dygnets varmaste timmar då solen är som starkast för att bibehålla en så jämn kroppstemperatur som möjligt under dygnets alla timmar. Då vi under denna period vistats i vatten, har vi troligen mycket oftare haft vår undre del av kroppen (i detta fall allt från axlar ner till våra tår) i vatten. Den övriga delen – huvud och hals har i så fall varit mer ovan vatten än övriga kroppen. Jag börjar tänka vidare på ozonhalt, solstrålning, m.m.… Kan det vara så att vattnet tjänstgjort som en slags ”solkräm” och att vi behållit håret på huvudet för att huvud (strandade valar och andra vattendjur blir hastigt uttorkade och får kraftiga brännskador av solen då de vistats förlänge ovan vatten), hals och axlar varit i mer aktiv kontakt med solens farliga strålning och värme än övriga kroppen? Kanske är det därför som vi har hår på huvudet. Men övriga kroppshår? Är de en slags ‘backtracking’ i evolutionen. Med backtracking menar jag att då vattenaporna återigen sökt sig upp på land har de måhända varit hårlösa, men att de sakteligen fått tillbaka en kraftigare hårväxt för att kyla av sig, skydda sig mot solljus och skadlig strålning, m.m. I så fall fallerar savannteorin.

Kapitel 2 – tappa hår och gå upp i vikt!

Lite halvt nedsjunken av känslomässig obalans efter att ha sett den nyligen bioaktuella filmen Shooting Dogs på bio idag tillsammans med Röda Korsets ungdomsförbund, valde jag att fortsätta skrivprocessen kring savann- och vattanapsteorierna på ett café i Malmö tillsammans med en kopp starkt ohälsosamt kaffe socker) och två nya vänner som jag lärt under gårdagen. Tidigare under dagens har jag hunnit samla mina tankar och funderingar kring bland annat kopulation och upprätta gången, men låt oss börja vid ett antagande, nämligen underhudsfettet…

Av Karl-Erik Fichtelius att döma så är människan det enda djur bland både människoapor och andra landlevande djurarter som har underhudsfett. Det ges bland annat exempel på att nyfödda barn har ett extremt välutvecklat underhudsfett. Varför? Enligt vattenapsteorin är det bara bland andra vattenlevande djur som underhudsfett finns. Detta naturligtvis för att bibehålla värme i kroppen, men även för att tjänstgöra som en energidepå vid födobrist (det sistnämnda uppges inte i vare sig Fichtelius eller Morgans texter). Underhudsfettet och vattenbalansen torde vara ett av vattenapsteorins starkaste fästen. Undrar varför? Låt oss i så fall börja i en annan ände genom att citera vad Elaine Morgan har att säga i boken Vattenapan på sid 46 beträffande försvarare till savannteorin:

”De som ansluter sig till savannteorin förklarar saker med antagandet att (a) den jagande apan och hans familj först befriade sig från hårbeklädnaden därför att hannen blev för varm och (b) de sedan (alltså hannen) utvecklade ett lager av underhudsfett därför att de inte var tillräckligt varma.”

Utan att ens behöva läsa något vidare av ovanstående, är det redan saker som säger emot inom mig. Det känns helt enkelt inte fullt logiskt för att vara sant. Varför skulle dessa apor först slänga av sig sin ‘pälsliknande kappa’, för att därpå utveckla underhudsfett på grund av att de “inte var tillräckligt varma”? Stoppa pressarna! Om det nu vore så att aporna började frysa och utvecklade underhudsfett av den anledningen, varför byggde de då inte på något nytt hår istället? Ökade hårmängden igen helt enkelt! Det är ingen omöjlig önskan. Det sker bland många andra djurarter. Min kraftigt överviktiga katt, Bubba, är ett praktexempel på detta. Hon byter päls i både tjocklek och längd allt eftersom temperaturen förändras. Men inte gjorde savannapan det enligt forskarna. Låter det lika obegripligt för dig som det låter för mig? Skönt att höra! I så fall kan vi unna oss en slurp av kaffet, ta en tyst minut samtidigt som vi återigen funderar på vattenapsteorins förklaring för att sedan lämna området för gott.

Kapitel 3 – kön och genusskillnader

Kvinnans anatomi skrivs det mycket om enbart då det gäller vattenapsteorin (anm: visst finns det förklaringar inom savannteorin beträffande den kvinnliga anatomin, men det går inte alls att ställa dess kvantitativa omfattning i relation till vattenapsteorins litteratur i detta avseende.. Här syftar jag inte enbart på Karl-Erik Fichtelius och Elaine Morgans litteratur, utan en mängd andra källor som jag funnit därutöver. Kvinnans yttre könsorgan håller vattnet mycket effektivare borta från att tränga igenom än motsvarande hos schimpansen och gorillan. Vattenapsteoretikerna liknar det kvinnliga könsorganet i många avseenden därför med många vattenlevande djurs; sjökon, tandvalen, sälen samt dugongen, där de tre sistnämnda djuren liknas med det kvinnliga könsorganets inre delar. Mödomshinnan är också något som skiljer människan från gorillan och schimpansen. Mödomshinnan återfinnes enbart bland vissa vattenlevande djur. Även de kvinnliga brösten skrivs det mycket om. Här är det för exempelvis fettknölar runt bröstvårtorna som man tror sig ha skyddat det diande barnet från att få i sig vatten tillsammans med bröstmjölken då barnet diat ute till havs. Här invänder jag något mot vattenapsteorin… I nästintill varje källa jag lusläser mig genom, finner jag ytterst knapphändig eller ingen information alls kring mannens könsorgan. Varför upprörs jag över detta mån tro? Jo, då jag tänker på t.ex. valar, delfiner, sälar och andra vattenlevande (dägg)djur har dessa det manliga könsorganet skyddat innanför kroppen. På oss människor, gorillor, schimpanser m.fl. är det däremot inte så. Visserligen hade det kanske varit för varmt för att ha de temperaturkänsliga testiklarna någon annanstans än i pungen, men varför har i så fall inte även kvinnans könsorgan tillbakabildats så som mannens? Det är en fråga som jag tycks nöja mig med att få obesvarad.Nu när vi är inne på den sexuella teoridelen vill jag även gå utöver textuppgiften för en kort stund för att dyka in på genus och genuspatriarkatet. Ända sedan jag läst genusvetenskap vid Malmö högskola under föregående år, har jag nästintill alltid en reflekterande tanke över genusskillnader. Det kan röra sig om samtal på bussen, uttalanden bland politiker, föreläsningar, relationer och som i detta fall – litteraturen! Främst kom jag att märka många gånger i Elaine Morgans texter att hon ofta påpekar att kvinnorna bland människoaporna inte alls behövde vara så passiva och tillbakadragna som så många andra trott (se bara Fichtelius texter eller en traditionell skolbok där det enbart är män som jagar och fiskar). Visst levde man i parförhållanden. Det är jag fullt övertygad om, men frågan som jag söker är varför vi har en sådan stereotyp arbetsuppfattning beträffande kvinnor och män så att denna även återspeglas i litteratur om människans härkomst. Jag är fullständigt övertygad om att kvinnorna jagade, fiskade eller (långt mycket senare efter savann- och vattenapans tid) även brukade jorden lika flitigt som männen gjorde. Att vi delat upp vårt samhälle och skiljt mellan män och kvinnor kan senare ha att göra med vårt fysiska utseende, religion, kultur eller annat. I ett kapitel beträffande kopulation står det berättat (från savannteoretikerna) att det var för att männen skulle söka sig en mer intim och upphetsande attraktion för att främst öka sexlusten och för att ha kontroll över kvinnan (men även för att stärka parförhållandena samt att trygga barnens uppväxt m.m.). Är det inte lätt att knyta an till patriarkala associationer i detta sammanhang? Jag lämnar tankegången öppen…

Kapitel 4 – Eva, min dotter, tog sina första två steg igår!

Tidigare under dagen besökte jag mina vänner, strax utanför Anderslöv i Skåne. Efter fikapausen i deras parkträdgård på baksidan av bondgården och med en sol så starkt glänsande att jag enbart såg konturerna av dem båda då jag kisandes försökte uppfatta deras ansiktsuttryck, var jag helt enkelt tvungen att fråga dem en evolutionär fråga… Jag bad dem nämligen att enbart säga två saker som de tyckte var de mest särskiljande egenskaperna mellan gorilla/schimpans och människa. Svaret jag fick var inte särskilt oväntat; hårbeklädnaden och tvåbentheten!Vi vet att apmänniskor redan så tidigt som för 3,5 miljoner år sedan traskade runt på vår jord med enbart två ben, men forskarna har alltså ännu ingen slutlig förklaring eller fossil som kan bevisa när (och varför?) den första människoapan började gå upprätt och varför! Här har savann- och vattenapsteorierna återigen olika förklaringar…Beträffande savannteorin skulle den upprätta gången bland annat bero på ett ökat synfält på savannen samt att människoapan behövde två händer att bära verktyg med. Jag kommer inte ihåg ifall det är Fichtelius eller Morgan som ger exempel från djurvärlden där olika djurarter ibland ställer sig på bakbenen för att “spana” efter rovdjur på savannen. Jag associerar direkt till min absoluta favorit bland naturfotografer och naturfilmsproducenter, David Attenboroughs naturprogram där han visar exempel på detta hos en surikatfamilj. Dessa är en av mina favoritdjur att beskåda på TV eftersom deras sociala gemenskap lyckas förvåna mig lika mycket varje gång jag ser dem. Men det är också den sociala gemenskapen bland surikaterna som gör att de klarat sig så oerhört bra ute på savannen samt att de utsett ‘vakter’ eller ‘spanare’ som har till uppgift att stå på bakbenen och avläsa hela närområdet efter olika rovdjur som kan komma smygandes från buskar och gräs eller flygandes från den klarblå himlen. Likaså tror vissa att även savannaporna har gjort.Anhängare till savannteorin tror även att då människoaporna började nyttja verktyg, behövde de en eller två händer för att greppa verktygen samtidigt som de behövde två ben att förflytta sig med. Visst låter det praktiskt. Det gör vi än idag. Inte endast med verktyg utan även med vår proviant – då vi exempelvis varit på varuhuset och handlat och därpå försöker bära hem fyra kassar med mat. Vilken apa klarar av att hantera alla de kassarna samtidigt? Ändå menar främst Elaine Morgan att detta låter helt fel. Hon menar nämligen att många apor (ger exempel på gorillor och schimpanser i första hand) klarar sig alldeles utmärkt att förflytta sig utan upprätt gång trots att de bär ett verktyg i ena handen så som en sten eller en pinne. Och detta gör aporna minst lika snabbt både utan verktyg i hand som med verktyg i hand. Alltså, menar Elaine Morgan, att just på grund av att människoapan började använda sig av verktyg finns ingen anledning att utveckla tvåbentheten. Det måste helt enkelt bero på något helt annat, nämligen människoapans vistelse i vattnet. Försök själv att kröka din rygg i vattnet nästa gång du badar i ett badhus eller ute i havet. Det är mycket mer energikrävande än vad man först kan tänkas tro. Istället tvingas nästan vår kropp till en uträtad position i ryggraden. Mellan våra lårben och vår rygg bildas en nästintill 180° vinkel. Så är det med många andra djur också. Om jag inte minns helt fel av mig så nämns de japanska makakerna som bland annat är kända för att ha tvättat potatisar rena från smuts i vatten. Dessa makaker uppnår en nästan uträtad gång i vattnet med tvåbenthet för att sedan återgå till sin fyrbenthet då de når torra land igen. Eftersom vattenaporna anses ha tillbringat en oerhörd tid i vattnet, bör vattenapan slutligen ha uppfattat tvåbentheten som mest användbar och naturlig för sin tid, men makakerna däremot – de går ändå på fyra ben på torra land. Dels för att det går snabbt och dels för att det är mycket säkrare och stabilare att förflytta sig på fyra ben på torra land.

Kapitel 5 – bioteknisk evolutionsfuturism

Jag inser till min stora besvikelse att denna text börjar bli något väl lång. Jag skulle kunna fortsätta att gå in på bland annat; simförmåga, dykreaktion, vattenbalans, tårar och svettningar, hjärnstorlek, intelligens, m.m., men vad jag även inser är att det snart skulle sluta med en ny Elaine Morgan-bok utgiven av mig istället och det är inte det som är tanken bakom det hela.På något finurligt sätt bör denna text få sitt avslut nu någon gång. Därmed vill jag också klargöra att de båda teorierna låter båda mycket trovärdiga tills det att de istället ingår i någon form av disputerande argumentation sinsemellan varandra. Jag finner det oerhört svårt att välja någon vinnare bland dessa båda teorier (om nu får likna vattenapsteorin vid en teori eftersom majoriteten inom den akademiska världen ännu enbart ser den som en fiktiv hypotes). Det är som att välja mellan pest eller kolera (eller åtminstone mellan ryskeller persisk kaviar) då jag åtminstone försöker välja en vinnare bland dessa båda teorier. Ingen av teorierna låter mig övertalas fullt ut då man jämför dem båda sinsemellan. Trots detta uppfattar jag vattenapsteorin som något mer väl genomtänkt samtidigt som denna teori kan förklara mer ting på ett mycket enkelt sätt genom att oftast direkt kunna referera till vattenlevande djurarter med liknande beteenden och egenskaper som så även människan visar på. Savannteorin känns häri något föråldrad. Kanske borde jag därmed satsa all min vetenskapliga tro på vattenapsteorin trots allt.I Nationalencyklopedin står inget om varesig vattenapsteorin eller savannteorin. Det enda jag finner är en kort medlemsfråga på www.ne.se där medlemmen frågat expertisen om hur man ser på vattenapsteorin idag och hur länge denna har “blomstrat”. Som ett sista hopp om en en gnista av drivkraft till denna teori, lyckas NE:s frågepanel med Ragnar Hall (zoolog vid Artbanken i Uppsala) döda denna aquatiska teori för gott. Ragnar svarar nämligen med att: 

“Vattenapsteorin har aldrig slagit igenom bland forskare. De flesta menar att teorin inte håller och att t.ex. dykreflexen hos spädbarn inte kan förklaras med att människan skulle ha levt delvis i vatten, eller åtminstone till stor del sökt föda i vatten.”

…och med det auktoritärt akademiskt mycket korta och koncisa svaret representerar Ragnar Hall, inför hela Nationalencyklopedins användare, ett klart beslutsamt ställningstagande. Vi ska/får inte tro på denna teori – den är absurd – är vad (åtminstone) den dolda innebörden av textsvaret givit.

I så fall, nu när jag valt min sida inom den akademiska världen (utan att riktigt avslöja den), må jag skriva mitt avslut om hur jag tror människan kommer att se ut om två, tre miljoner år framöver: Statyn av Den lilla sjöjungfrun i Köpenhamn, vittnar måhända kanske en gång i tiden om att det fanns ett sjöfolk och som kanske finns än idag. De kanske simmar omkring därute i vattnet med högre intelligens än vi (för det var vattnet som en gång i tiden format vår intelligensutveckling enligt främst Karl-Erik Fichtelius och Elaine Morgan). Men hur som helst får vi försöka utgå från vår världs perspektiv – oss människor. I Illustrerad Vetenskap läste jag snart för drygt fem-åtta år sedan om att de framtida människorna kommer att födas utan lilltå och strax därefter kommer även övriga tår försvinna med anledning av att de helt enkelt inte fyller någon praktisk funktion längre. Kanske kommer vår teknikutveckling bidra med exempelvis effektivare transportmedel som gör att vi aldrig mer får någon nytta av våra ben och att även dessa i så fall försvinner under evolutionens gång – en slags ‘bioteknisk evolution’. Finns ens detta uttryck ännu? Om vi lämnar den fiktiva sci-fi-världen, kanske framtiden i så fall kommer att se helt annorlunda ut. Kommer vi att bli håriga igen? Nu när vattenapan (återigen) tagit sig upp på land, vore det ibland inte helt fel att ha en tjock hårbeklädnad som kyler mot extrem värme och värmer mot extrem kyla. Eller kommer vårt skönhetsideal styra den delen av utvecklingen även i framtiden? Nu ska tydligen inte enbart kvinnor raka sina ben och sitt hårfjun runt läpparna, nej även killar ska raka sig – de ska raka sitt skägg, huvudhår, maghår, bröstkorg och kanske även sina ben i framtiden. Varför? Skönhetstidningarna talar om hygien och fräschetskänsla, läkarna talar istället om att främst unga kvinnor aldrig utvecklat så mycket svamp i underlivet och killar så mycket hudsvamp som just nu på grund av att vi rakar av oss allt hår. Massmedier och skönhetsideal skapar tillsammans en slags falsk ‘medievetenskap’ till unga i samhället som litar mer på medierna än på vetenskapen. Eller åtminstone orkar de enbart lyssna på medierna. Och kanske är det bara i min släkt och min familj som far- och morföräldrarna givit upp hoppet med att ständigt informera barnbarnen om att gå rakryggade. Våra organ och ryggar är egentligen inte rustade för att gå i upprätt gång. Kanske går vi därför fyrbenta igen om några miljoner år framöver. Åtminstone hade skobutikerna inte haft något emot att vi köpt två par skor extra till våra… framfötter(!)… Intelligensen skulle antagligen tillbakabildas om man får tro teknikutvecklarna som ständigt försöker förenkla vår vardag, men även Göran Burenhult som skrivit boken Den fulländade människan. Göran Burenhult menar att vi börjar bli mindre intelligenta allt eftersom vi snart helt felar två slags fettsyror som vår “hjärna är beroende av och som enbart finns i stora lager mellan vatten och land”, men som inte finns ute på savannen eller i storstädernas virrvarr där matkulturens hälsosamma mål helt tappat sin status inför snabbmatsrestaurangerna. Kommer vår allt mer expansiva evolutionsutveckling gå i baklås? Kommer vi tillbakautvecklas då vi inte längre har samma troliga anknytning och beroende av vattnet som då vattenapan badade och arbetade i haven?

rekomenderad litteratur:

Karl-Erik Fischtelius samt Elaine Morgan – all litteratur om vatten- och savannapan utgiven av dessaRichard Leakey, Hur människan blev till, Stockholm: Natur och kultur, 1995 (Borås : Centraltr.)

Ladda ner essän (storlek: 170.7 kB)Senast uppdaterad ( 2006-06-08 )