Ett antal reflektioner och tankar kring vidareutvecklingen av foto-matematik, deliberativa samtal och möjligtvis en egen maktteori i skolans pedagogiska lärandesituationer genom M Foucaults definition av makt…
Jürgen Habermas synsätt:
LIVSVÄRLDEN (verkligheten/vardagslivet, deliberativa samtal skapar matematikförståelsen) jmf.m. (integreras i och inte OM eller RUNT matematiken) SYSTEMVÄRLDEN (formativ bedömning, traditionell matematikundervisning, matematiker, prov, diagnoser, m.m.).
Min tolkning (efter övervägande hos Lena Fritzén, 23 april 2007):
Systemvärlden behövs för att räkna matematik, livsvärlden behövs för att förstå matematik. Tillsammans bildar dessa kunskaper om matematik som hamnar på ett djupare och bredare perspektiv och som bland annat svarar på frågan vad matematik är.
Detta förutsätter att man inte ser livsvärlden som en tillfällig metod eller exempel på saker om matematik, utan att man istället ser livs- och systemvärlden som en världslig helhet, där livsvärlden med de deliberativa samtalen ses inifrån matematiken, inte omkring den.
Se även: http://www.distans.hkr.se/rikskonf/Grupp%202/Fritzen.pdf
Vad är det egentligen som, teoretiskt sätt, gör deliberativa samtal så svårgenomdrivna i skolan, i synnerhet då det gäller matematikundervisningen? Foto-matematikens deliberativa samtal får inte uppfattas (även om det är oundvikligt enligt t.ex. Foucault, men inte enligt Habermas) som ett spel eller en maktkamp om vilken elev eller grupp som har den ”bästa” uträkningen eller problemmotiveringen, vilken därpå tvingar andra elever och grupper till underkastelse. Enligt teoretiska (om än, enligt mig, ultimata utopi-) principer är detta i så fall inte längre en fråga om deliberativa samtal om denna maktkamp styrs enligt egen vinnings skull och enbart därför. Deliberativa samtal bygger på att man mycket väl får ändra sin egen åsikt/ståndpunkt, eller i detta fall, sin problemlösninsstrategi (som presenteras gruppvis för hela klassen), utan att man underkastar sig eller känner ett överordnat förtryck från läraren eller en annan grupp (Habermas). Förtrycket som sådan, i detta fall makten, kan även utövas så som Foucault menar, nämligen utspritt mellan grupper och individer på samma nivåplan där den utövas ”intimt och diffust” (Connell, R.W. 2002). I skolans värld värkställs denna makt i synnerhet genom elevernas sätt att ”tala, skriva och skapa” sig föreställningar i relation till sig själv och till andra genom dessa deliberativa samtal. Vi talar alltså om en diskursiv maktföreställning som är eller kan vara väldigt amfort och dimmig och som utövas via fysiskt nära utbyten (a.a.). Rent konkret handlar det om situationsbundna möten där t.ex. läraren utövar en korrigering av någon individs tankar eller mellan elev-elev där det inte helt oväntat t.o.m. kan sluta i en överordnad reaktion så som i foto-matematiken: ”Du är ju helt trögtänkt!”, eller: ”Så kan man ju inte resonera!”. Genast har en diskursiv maktrelation trappats upp. I ett (utopiskt deliberativt samtal får detta maktutövande inte förekomma. Alla elever (och moderatorn – i detta fall läraren), måste känna sig inbjudna till ett samtal där man inte förlorar eller underkastas andra för att man framför en åsikt som möjligen inte är lika populär som andras. Demokrati handlar till mångt och mycket om att kunna framföra och presentera sina åsikter och tankar, ställa dem mot andras, men även att lyssna till andras tankar, åsikter och tycken för att, många gånger, bygga vidare detta till något gemensamt, eller att åtminstone själv bestämma sig för ett hållbart resonemang bland många andras. Detta är precis det foto-matematiken bygger på genom de problemlösande och deliberativa samtal som konstrueras, byggs upp.
Vidare landar inte hotet av att missgynna eller genomborra de deliberativa samtalsformerna enbart i att våga ändra åsikt utan att känna sig underordnad av någon annan persons/grupps åsikt/teori. Det handlar exempelvis även om att kunna framföra sin egen åsikt/teori för prövning/opinion av andra elever/grupper och moderatorer (jmf Foucaults nivå-makter). Detta är med andra ord en ren prestigefråga för en del elever (i synnerhet i de lägre åldrarna), vilket kräver träning och åter träning (även om jag själv vill påstå att det är en omöjlighet för individen att falla undan från all sin prestige utan någon form av maktkamp. Detta behöver dock inte vara något som bör bekämpas (så som t.ex. Habermas önskar). Jag anser istället att man snarare bör synliggöra de positiva fördelarna kring denna, i synnerhet diskursiva, maktkamp i foto-matematikens samtal. Här tränas nämligen eleven upp att infinna sig i demokratiska möten och vad detta innebär på ett praktiskfunktionellt perspektiv. I detta fall vill jag här använda mig av tre helt nya begrepp: avsaknad maktkamp (förklaras i punkt 3 nedantill), negativ maktkamp och positiv maktkamp. Trots att jag tar avstånd från allt maktutövande i min definition av ett utopiskt deliberativt samtal, är jag fullt insatt med att maktutövanden är oundvikliga (jmf. Foucault). Min definition av negativ maktkamp är en person eller en grupp som har i avsikt att underkasta någon annan grupp eller person, utan att först ta hänsyn till den personens eller gruppens egna framföranden, åsikter och värderingar. En person som använder en negativ maktkamp bidrar inte till någon demokratisk diskussion för att försöka nå eller ha som enda avsikt att vinna sin egen åsikt. En positiv maktkamp bygger däremot istället på att en person är väl medveten om sin och andras åsikt/åsikter och har övervägt samtligas ställningstaganden för att därpå kämpa för sin egen åsikt under demokratiska samtalsprinciper – i detta fall under något som till mångt och mycket liknar ett deliberativt samtal, trots att här finns en maktkamp. Som nämnts tidigare, behöver makt inte ses som något negativt i det här fallet. Foucault ser den som oundviklig och i skolans miljö anser jag att den möjligtvis går att tona ned en aning, men inte uteslutas och får inte uteslutas. Eleverna måste pröva maktförhållanden. Makten måste få låta utövas, eleverna måste lära sig, med hjälp av maktens regler, att finna de rätta verktygen för en deliberativ kommunikation. Med hjälp av en positiv maktkamp presenteras en elevs/grupps åsikt fram i klassen genom en stark diskursiv antydan till maktanspråk. Detta får mig att relatera till Foucaults mest världskända citat: ”Makt föder motstånd”. Alltså, genom att en elev inlett en positiv maktkamp mot övriga i klassen, kan man i många fall även förvänta sig en motattack, ett motstånd från någon/några andra i klassen – oppinion. Låt mig ge ett praktiskt (fiktivt) exempel på varje art av dessa maktkamper:
1.) En elevgrupp har diskuterat och övervägt sitt egna beslut mot andras, men håller inte med t.ex. läraren (moderatorn) om att en annan grupps beslut håller för att förklara ett problemlösande. Läraren och övriga klassen försöker förklara detta för denna elevgrupp, men de ger sig ändock inte, utan försöker att utveckla och diskutera sin modell/åsikt under vidare samtalsformer. Även om det till största sannolikhet torde betyda att denna elevgrupps argument inte håller, finns det här en möjlighet att den ändock gör det och att denna elevgrupp i så fall utkämpar en slags positiv maktkamp i försöket till ett deliberativt samtal. Här är risken att gruppen eller övriga klassen eventuellt underordnas den andres argument och ståndpunkter i slutändan, men det kan även betyda att gruppen som utövar den positiva maktkampen enbart önskar en djupare förståelse eller har en avsaknad av en djupare förståelse för att kunna fatta rätt beslut.
2.) En elevgrupp/elev har framfört sitt egna beslut inför andra och står fast vid att besluter är det ultimata och enda sanna/korrekta eller tänkbara resonemang. Beslutet fattas utan att eleven/gruppen ens en gång har lyssnat till andras framföranden, åsikter eller diskussioner. Denna grupp trycker på så sätt ned övriga klassens demokratiska rättigheter och utövar därpå en negativ maktkamp som i värsta fall (åtminstone hypotetiskt sätt) kan tänkas te sig i en mycket allvarsam konflikt med övriga inblandade, vilket gör att vi i så fall landar mycket långt ifrån ens ett försök till ett deliberativt samtal. Troligen kan det i detta fall handla mer om en enda ren provokation mot övriga inblandade, alternativt kan detta, enligt mig, möjligen bero på att man insett att ens egna resonemang inte håller i relation till andras, och att man i så fall är rädd för att ens egna auktoritetsposition äventyras mellan sig själv-övriga elever och/eller sig själv-läraren.
3.) Eleven/gruppen lyssnar, presenterar sitt förslag, överväger med andras, diskuterar, respekterar andras åsikter, m.m. och skapar sig ett beslutsunderlag för att göra ett val kring ifall de skall kvarstå vid sitt egna ställningstagande eller om de skall överväga att välja någon annans modell/ställningstagande. Detta förutsätter att eleven/gruppen bl.a. är införstådd med alla gruppers underlag och att de förstår och kan överväga olika givna alternativ samt att vara självkritiska. Men även ofta att de skapar sig ett intresse för att vilja förstå andras modeller. På så sätt är vi inne och tangerar kring ett deliberativt samtal med en s.k. avsaknad maktkamp. Där ingen direkt maktkamp utövas i grövre eller ens märkbar utsträckning – om ens alls. Här är eleverna engagerade och har en drivkraft, en inre katalysator, som bidrar till att eleven (är nyfiken) och har en vilja att vilja lära sig och/eller ta reda på ifall deras resonemang kan tänkas vara hållbart jämte andras.
En deliberativ samtalsdiskussion bygger därmed på att samtliga i klassen (läraren/moderatorn inräknad) är införstådda med att var och en kan påverka denna demokratiska samtalsarena och äventyra den genom ett maktutövande. Som jag tidigare berättat om, har jag valt att dela in makt (inom foto-matematikens deliberativa samtal) i tre olika egenkomponerade kategorier: negativ- och positiv maktkamp samt avsaknad maktkamp – ett deliberativt samtal. Varje elevs och elevgrupps val av maktkampsform (varesig den är aktiv, passiv eller neutral) i försöket till deliberativa samtalsformer i foto-matematiken, torde hypotetiskt sätt styras av olika situationsbundna faktorer. Dessa faktorer kan t.ex. vara: viljan att lära sig; nyfikenhet; hotad auktoritetsposition; avsaknad av ett fullständigt beslutsunderlag; missförståelser; m.m.
Anm: ”Jürgen Habermas föreställer sig användandet av lokala tranderingar (traditioner) som motvikt för universellt förnuftsbaserade kommunikationsprocedurer och hoppas därpå att överskrida traditionen.” citat: okänd källa.
